Nollvisionen på väg att spricka

Nollvisionen är på väg att haverera. Det mesta talar nu för att delmålet om minskningen av antalet döda och skadade i trafiken till år 2020 inte klaras.
– Nu behövs rejäla trafiksäkerhetssatsningar. Men i stället väljer man att montera ner trafikpolisen. Det är helt fel väg att gå, säger Erik Kjellin, trafiksäkerhetsansvarig på Motormännen.

 

1994 omkom det i Sverige 589 personer i vägtrafikolyckor. Året efter besökte kommunikationsminister Ines Uusmann (S) – som då var ny på posten – Vägverkets huvudkontor i Borlänge för att diskutera trafiksäkerhet med verkets ledning.
Efter en stund vände hon sig till trafiksäkerhetsdirektören Claes Tingvall – som även han var ny – och frågade vad han tyckte var ett rimligt mål när det gäller antalet omkomna i trafiken.
– Noll, svarade han.


Två år senare beslutade riksdagen att Nollvisionen ska gälla för vägtrafiken i Sverige. På sikt ska ingen dödas eller skadas allvarligt på de svenska vägarna.


Trots att det av många ansågs som naivt, okunnigt och orimligt, har beslutet varit en framgång. Antalet omkomna och svårt skadade i trafiken är i dag väsentligt färre än i mitten på 1990-talet, vilket åtminstone delvis beror på Nollvisionen.


Dessvärre verkar det som om den positiva utvecklingen har stannat upp. När det gäller omkomna i bil går det till och med åt fel håll.


Arbetet med Nollvisionen är uppbyggt på kvantifierade mål som ska nås på vägen. Nuvarande etappmål innebär att antalet omkomna i vägtrafiken ska halveras mellan 2007–2020 och antalet allvarligt skadade minska med 25 procent, vilket innebär högst 220 omkomna och 4 000 allvarligt skadade 2020. 2010 antog EU dessutom målet att antalet dödade i vägtrafiken ska halveras mellan 2010 och 2020, det vill säga för svensk del minska från 266 till 133, ett mål som Sverige dock inte har antagit. Som diagrammet här ovan visar är det inte troligt att målen nås.


– Med de åtgärder som nu är beslutade, och i den den takt som bilparken byts ut, är det möjligt, men svårt, att nå målet om 220 omkomna år 2020.

 

Målet att antalet svårt skadade ska minska till 4 000 är inte sannolikt. EU:s mål om 133 omkomna i den svenska vägtrafiken år 2020 anser jag i praktiken vara uteslutet, säger Johan Strandroth som är trafiksäkerhetsanalytiker på Trafikverket.


För att Nollvisionens delmål ska uppfyllas är de flesta experter som Motor har talat med överens om att:

  • Oskyddade trafikanters säkerhet måste ökas dramatiskt.
  • Väsentligt fler vägar måste mötessepareras och dessutom i högre takt.
  • Hastighetsgränserna måste respekteras i betydligt större utsträckning än i dag.
  • Andelen påverkade påverkade förare måste minska.

– När det gäller omkomna i bil vet vi ganska väl vad som krävs för att vi ska nå målen. Det är bara frågan om tid och hur mycket resurser som man är beredd att satsa, säger Johan Strandroth.

 

Vilket innebär?
– Vi behöver bygga bort farliga 90-vägar med höga flöden, till exempel E20. Kan vi inte göra det, måste vi sänka hastigheterna och sätta upp fler kameror. De ökar säkerheten, men inte lika mycket som mötesseparering.


För att får bort rattfylleristerna behövs det fler poliskontroller. Det är cirka en promille som kör bil onyktra, men de står för 25 procent av dödsolyckorna. Vi behöver också få bort de sämsta bilarna från vägarna.


– Den stora utmaningen är de oskyddade trafikanterna. Vi har inte lika bra kunskap om vilka åtgärder som är mest effektiva för att kraftigt minska antalet omkomna och svårt skadade mc-förare, cyklister och gående.


Motormännens trafiksäkerhetsexpert Erik Kjellin säger att trafiksäkerhetsarbetet i Sverige är en internationell framgångssaga.

 

– Men nu tappar vi takten. Och det kommer inte att bli bättre av att riksdagen dröjer med att förbjuda rattsurf, att trafikpolisen monteras ner, att besiktningsperioderna glesas ut och att vägar som E20, huvudleden mellan Sveriges två största städer, inte mötessepareras.

 

Denna sida hänvisar till tidningen Motor:
Nummer 3 2016

Professorn: Skolorna borde utbilda i trafik

 

Det räcker inte med bättre bilar och säkrare vägar för att minska antalet skadade och omkomna i trafiken.
– Vi måste också påverka människors attityder och beteende, säger Nils-Petter Gregersen som är professor i trafiksäkerhetsforskning.

Han berättar att kurvan över antalet omkomna och svårt skadade i den svenska vägtrafiken pekade kraftigt neråt till ungefär år 2010.


– Därefter har den planat ut. Vi har under de senaste åren arbetat mycket med tekniska perspektiv, det vill säga att göra bilarna och vägarna säkrare. Men vi har inte lagt speciellt mycket resurser på att förmå människor att agera förnuftigare, vilket jag tror krävs för att vi ska ta få fart på utvecklingen igen.


Hur då?
– Det handlar bland annat om en rad olika pedagogiska insatser, informationskampanjer och bättre körkortsutbildning. Vi har i dag ingen trafikundervisning i skolan som stöds nationellt. Det borde vi ha.


– Bortemot hälften av dödsolyckorna och olyckorna med allvarligt skadade beror på att människor medvetet fattar felaktiga beslut, till exempel kör för fort, berusade eller inte använder bälte eller hjälm.


Behöver inte vägarna bli säkrare?
– Jo, självklart behöver infrastrukturen förbättras precis som bilarna. Men ska vi komma vidare måste vi arbeta med människan också. Alla tre komponenter måste med.

 

Läs även

207 liv kunde ha sparats

Fyra steg till färre olyckor